Efter ett par timmar så stannade vi på en vägkrog och åt en japansk variant av korv och makaroner blandat med panerad fläskfilé (tonkatsu), curry och kryddat ris.
Sedan styrde vi upp mot bergen, närmare bestämt Aso – som är en aktiv vulkan.
Dagen innan hade den bråkat så mycket att hela området var avstängt, på grund av alla gaser som kommer upp, men idag fick vi som tur var åka upp och titta lite närmare (själva kratern var fortfarande avstängd).
Så ner igen. Landskapet var väldigt varierat, bergen bestod både utav misstänkt spetsiga toppar, men också gräsbevuxna snälla kullar och så jättestora platta platåer.
När kvällen närmade sig så ankom vi till Yatsushiro, en liten by söder om Kumamoto. Det fantastiska med denna by just ikväll är att det är tävling i fyrverkerier – Hanabi – och vi har turen nog att hitta parkering väldigt nära festivalen på en privat gård som tillhör ett äldre par. På bilradion lyssnar vi på för-snacket. Vi hör Hanabi, hanabi, sugoi (fantastiskt) om och om igen och vi längtar tills det ska börja.
13 stycken artister kör sina nummer, alla synkroniserade till musik och perfekt utförda. Mellan numren så är det lite diverse – fyrverkerier och eld – vi sitter rakt under med stora heltäckande glasögon på oss som skyddar mot fallande aska. Och askan faller, stora bitar landar runt om oss… det är som att vara inne i ett rum av explosioner och ibland är det så ljust som mitt på dagen.
Vi sover på ett air bnb i en liten liten ort som vi genast glömde namnet på men som var riktigt scenisk. De hade höns på gården och vi får ett jättemysigt rum med tatami, futoner och en mjuuuk matta. Och de är supertrevliga fast vi kommer fram vid midnatt.
Här är några tjejer på väg till basketträningen en söndag morgon:
Nästa dag rullar vi vidare mot Miyazaki, på en liten väg som går rätt över bergen. Längst uppe, så långt ifrån en stad som det går att komma så ligger en by. Där handlar vi druvor som är det absolut godaste som vi har ätit i hela våra liv. Vi kommer längta tillbaks till den här vägen för evigt.
Jag vet inte hur många timmar vi spenderar längs snirkliga kurvor, hissnande höjder och magiska skogar – men tillslut så tog vi en liten paus invid Takashisho klyftan, en djup djup dalgång som en gång i tiden skapats av lava som runnit nedför berget men numer är vattenfylld.
Vi tar en lång promenad längs med klyftan och ser på olika stenformationer, mjukt slipade där bergarterna polerats, och skarpt blockiga där lavan spräckt berget.
Det sägs att en demon gömde sig här för hundratals år sen, den skapade en hel del problem för de som bodde i närheten men som tur är var en krigare modig nog att bege sig hit för att dräpa den. Så nu vågar folk tillochmed åka båt här.
Vi äter medhavd bento på en bänk mitt i bambun.
Nästa stopp är… hm vart är vi nu? Justa ja, vi var på väg mot Miyasaki. Det är sent, mörkt.
Så plötsligt är det ljust igen. Björn vaknar med solen, Fia (jag) sover på. Utsikten går inte riktigt att förklara med ord.
Vi tar en sväng söderut, ner mot ett tempel. Vägen går längst med havet, som fjordar in och ut, skarpa kurvor och branter.
Mycket palmträd och fiskebyar, och stora områden med vad de kallar Devils Washboard, hundratals meter av randiga stenformationer som skapats av tidsvatten genom många sekler.
Björn är fin.
Udo-Jingu. Templet ligger inne i en grotta längs med kusten, men har förstås ett helt område ovan jord också där vi får glass och kan köpa små charms, och önskningar. Vi är båda för distraherade av hur häftigt det är för att minnas att ta bilder av själva templet dock.
Vackra klippor i någon slags mjukt polerad sten.
Fortsättning följer…
