Några få gånger som barn var jag vilse i något köpcentra, eller i skogen. Jag kan minnas den rättså obehagliga men ändå på något sätt spännande ovissheten, ingen vet vart jag är, hur länge kommer det dröja innan någon hittar mig. Idag hände det faktiskt igen.
Vi var inne på Mori Digital Museum of Art, en utställning på Odaiba i Tokyo, en mörk lokal med hundratals projektorer och tusentals led lampor där själva poängen var att du fick gå in i en labyrint av rum där många av konstverken var dolda bakom hemliga lönndörrar.
Efter ett par timmar så kände vi oss redo att gå, och jag dök in bakom en gardin som var markerad med den japanska exit-symbolen, och Björn kom inte med!
Så började en förvirrad tid av sökande i de mörka gångarna, ett dussin nya rum som jag hittills inte upptäckt visade sig plötsligt, ett rum där alla målade fiskar som de skannade och projicerade i ett jättestort akvarium – ett té-rum som mer liknade en kemisal med färg-led upplysta behållare med nybryggt té – ett studsrum med snurrande mönster – spegelrum, ljusballong-rum, Alice i underlandet-rum – ja där gick jag runt och sökte Björn förgäves, runt runtalltmer förvirrad ju mer tiden gick. Det jag trodde var utgången var i själva verket djupare in i myllret av ljus-konstverk, och så plötsligt fick jag ett sms.. Det fanns wi-fi! Så kunde vi bestämma en plats och mötas där efter bara några minuter.
Ett par måltider senare så har vi lämnat fastlandet Japan och flugit vidare till Naha.
Vilket ljus elr mörker ..:)